Charles Robert Darwin (1809 – 1882) var naturforskare och son till läkaren Robert Darwin. Charles skulle bli läkare men vantrivdes på anatomisalen, Edinburgh och tog bachelorgraden i Cambridge för att bli präst. Dock sysslade han mest med sport, främst jakt, och dessutom amatörstudier i naturvetenskap. Han deltog 1832-36 som naturforskare i en världsomsegling på kryssaren Beagle. Denna resa skildras i "Journal of researches" 1845 (Sv. övers.1872 och 1925: "En naturforskares resa omkring jorden). Därefter vistades han några år i London och slog sig år 1842 ned på en lantgård vid byn Downe i Kent, där han levde hela sitt återstående liv som privatlärd, ständigt plågad av den ohälsa han ådrog sig under sjöresan. Endast genom sin hustrus uppoffrande vård och ett ytterst regelbundet levnadssätt, kunde han arbeta som han gjorde. Darwins personlighet utmärktes av en älskvärd anspråkslöshet och en nästan vek känslighet. Naturlivet i alla dess former älskade han alltid. Bland människor var han försynt och tillbakadragen. Sitt arbete skötte han med aldrig svikande energi, så ofta hälsan tillät. Utan spår av ärelystnad eller fåfänga förvärvade han med tiden ett enastående högt anseende inom hela mänskligheten.
Som forskare var Darwin autodidakt (självbildad). Hans studier var ytliga dock bäst inom geologien. Inom biologien inskränkte sig studierna till friluftsiaktagelser och systematik. Därför var det förklarligt att den gamla systematikens lära om arternas konstans - beroende på deras skapelse från början - skulle träda fram för honom på hans resa. Han fann nämligen på isolerade öar, t.ex. Galapagosgruppen, besläktade, men ej samma arter av gemensamma släkten. Det orimliga i att dessa arter skulle ha skapats var och en på sin ö, kom honom att tvivla på artskapelsen och artkonstansen. Under långa år av studier, särskilt av olika husdjursraser, utarbetade han den teori, som gjorde honom ryktbar.
Darwin var mellan 22 och 25 år,
när han gjorde sin första jordenruntresa. Han stannade då en tid på
Eldslandet 1833, där han fick se hur vildarna och kannibalerna levde.
Han skrev till missionärer och varnade dem för att resa dit.
"Där kan ni ingenting uträtta! Jag hade aldrig kunnat tänka mig,
att människor kunde leva under så ociviliserade förhållanden." Efter 30
år var han dock åter på Eldslandet och
vad fick han då se? Missionärer hade under tiden varit där och
Guds Ord hade förvandlat folket så mycket till både livsföring och
karaktär, att han med stor förvåning erkände sitt misstag, då han hade
varnat missionärerna. Nu var förvandlingen så påtaglig att han med skam måste
erkänna, att endast Evangelium kunde åstadkomma något sådant. Detta fick
honom till eftertanke och han började tro på Gud.
Han skrev ett brev till missionssällskapet och bad om att få bli medlem samt sände 125 dollar för arbetet bland hedningarna. Under Darwins sista tid, kom en av missionärerna - en vän till honom - på besök före sin utresa. Han fann då Darwin läsa Bibeln och frågade hur långt han hunnit. "Jag är fortfarande i Hebréerbrevet ", svarade Darwin. "Har du inte kommit längre?" "Nej, här finns sådana djup, så det går inte att gå lättvindigt förbi." Ett par veckor tidigare, vid missionärens besök, höll han nämligen också på med Hebréerbrevet. Missionären frågade också hur det gått med evolutionsteorierna. Då suckade han tungt och svarade, att han för länge sedan hade övergivit och återkallat sina hypoteser. "Det var då, när jag var ung och dum som jag kastade ut mina teorier. Jag kunde aldrig tänka, att de skulle få de proportioner de fick." I en av hans böcker berättas det att Darwin efter sin omvändelse började varje arbetsdag med en timmes bön. En morgon kom en man på besök, innan Darwin avslutat sin andakt. Besökaren hade bråttom, men Darwins son svarade: "Min far har förbjudit oss att oroa honom under andakten, så om det inte går att vänta, så är det bättre att komma igen en annan dag."